Under tiden 1950 -1990 var det självklart att den nya vägen mellan Skärsätra och Gåshaga skulle dras längs järnvägen. På 1960-talet reserverades mark längs banan. Villor revs. Nya villor byggdes längs Södra Kungsvägen fram till Mölna ängar, för man visste ju att den vägen skulle bli lokalgata. På 1980-talet byggdes östra delen av Södra huvudleden mellan Högberga och Gåshaga. Men sista etappen förbi Kottla fördröjdes.
När Bertilsbergsborna flyttade in 1990 visste man att Södra Huvudleden skulle byggas längs järnvägen. Men Bertilsbergarna beslöt sig för att protestera. Naturskyddsföreningen blev till god hjälp. Det fanns sällsynta biotoper där vägen skulle gå. En skalbagge och några sällsynta växter – och blåsippor! Ja, och i år, 2010, har biotoperna utökats med en hackspett, som dock måste kommit nyss. Bertilsbergsborna ansåg också att Södra Kungsvägen-borna ju visste att huvudleden gick förbi dem. (Vad dessa verkligen visste var att vägen skulle bli lokalgata!)
2001 bildades ”Kottlasjöns vänner”, som uppger sig ha 3000 medlemmar utan obligatorisk medlemsavgift och vars huvudsyfte enligt hemsidan är att bekämpa väg längs järnvägen vid Kottla. Mölna ängar, som landsantikvarien på 60-talet betecknade som omistliga, beskriver de som bara en åker i träda!
I utredningen om Södra Huvudleden 2008-11-03 finns tre alternativ till väg längs södra Kungsvägen och fem nya alternativ till väg längs järnvägen. De senare har tydligen alla förkastats redan i ett skisskede. Granska dem igen – där finns plats både för väg och biotoper!
Och Mölna ängar skulle kunna bli bilfria!
Elsa-Karin Boestad-Nilsson
Lidingöbo sedan 1925
Jag minns att Paul Lindqvist från början var positiv till väg längs Lidingöbanan. På Kottlasjöns vänners hemsida bekräftas det.
SvaraRaderaPå ”kottlasjonsvanner.com” kan man under ”Historik” läsa ”Förra gången som norra alternativet var aktuellt, lyckades vi (Kottlasjöns vänner) stoppa detta genom en stark opinion. Vid sitt tillträde som ordförande i kommunen säger Paul Lindqvist att det är olyckligt att en liten opinion kunde förhindra det norra alternativet. Den som skriker högst skall inte vinna.”
Den ”starka opinionen” bestod den gången av ca 3000 personer, mindre än en procent av Lidingös befolkning. Enligt årsmötesprotokollet 2010.har medlemsantalet minskat till 1351 personer. Medlemsavgiften 20:- är frivillig.
Under rubriken ”Utredningar” citerar Kottlasjöns vänner kommunens personaltidning Lidingö Draken nr 1. 2003. Under rubriken ”Låsta positioner” säger Paul Lindquist: ”Det är olyckligt att det så kallade norra alternativet försvann så tidigt i processen. Vi moderater har anledning att vara självkritiska till att vi medverkade till detta, även om vi inte drev frågan. Men det visar faran när en lokal opinion får ett för starkt inflytande i en fråga som berör så många. Jag ser det som ett svaghetstecken hos de politiker som alltid böjer sig för den som skriker högst.”
Elsa-Karin Boestad-Nilsson
Paul Lindquist svarar Elsa-Karin:
SvaraRadera"Elsa-Karin!
Tack för dina synpunkter. Jag hade gärna sett att vi hade kunnat lösa vägfrågan nu, men om inte lidingöborna anser att problemet är tillräckligt stort för motivera en lösning, då ska vi förtroendevalda inte insistera på detta.
Vi har utrett över 10 olika alternativ och vår bedömning var att tunnelalternativet var det bästa. Jag vet att det finns förespråkare för norra alternativet också och det är tekniskt och trafikmässigt också en fullt möjligt. Men vägfrågan föll inte på vilket av de två alternativen som skulle väljas, utan att lidingöborna i gemen ansåg att det var en för dyr satsning (och norra alternativet var bara marginellt billigare).
Den dag lidingöborna visar att man vill ha en lösning på vägfrågan (och jag är övertygad om att den kommer förr eller senare) kan den lyftas upp på den politiska arenan igen. Men önskemålet måste komma underifrån, från lidingöborna själva.
Med vänlig hälsning
Paul Lindquist”